tanjaf.blogg.se

Finns så mycket jag skulle vilja säga dig

Publicerad 2017-11-09 23:30:36 i Allmänt,

Ibland så tänker jag ofta på att jag så gärna vill ta telefonen & ringa dig mamma ! Finns så mycket jag skulle vilja säga dig ! 

Du var verkligen min stötte-pelare i livet, du gav mig alltid de mest ärliga råden , du var den som oftast sa hur mycket du älskade mig , att jag är fin precis som jag är ... och att du är lycklig som har en sådan familj som vi alla är! 

Det gör verkligen ont ända in i själen utan dig i livet ... och även fast det känns lättare vissa dagar är kvällarna oftast lika hemska som för 4 månader sedan! 

Snart börjar jag jobba efter mammaledigheten - läskigt men ska bli väldigt skoj! Har fått två underbara kollegor som jag jobbar väldigt bra med ... du hade gillat dem mamma !

Minns så väl alla gånger jag bad dig komma till Waynes & ta en latte vanilj , det var din favorit också !!!! Hade tänkt i flera dagar att köpa med en till dig & sen var de för sent 😢 

När kommer jag någonsin att förstå denna orättvisa ??? Att jag aldrig mer ska få se dig, krama dig eller höra din röst ? 

Världens vackraste ängel är du .... min mammi!

Åh vad jag ibland önskar att jag kunde visa mer känslor för folk, att kunna gråta ut hos någon... men icke - jag stänger av helt 😩 

Vi ses igen , inte nu men sen mamma ❤️  (null)

Blottar mina känslor

Publicerad 2017-11-05 01:14:47 i Allmänt,

Varnar för långt inlägg ... men man får ofta höra : jag kan inte föreställa mig hur det känns att förlora sin mamma & även liknande saker.. därför tänkte jag blotta mina känslor så detaljerat jag bara kan!

Att få ett dödsbesked om sin mamma i samma veva man vet att ett liv växer inom mig är så jävla sjuk känsla . Det gick liksom inte att glädjas åt min graviditet till 100% även om vi absolut inte visste hur lång tid mamma skulle ha kvar att leva så visste vi att cancern skulle ta hennes liv eftersom det inte gick att operera & att tumören var elakartad .

Så hur hanterar man ett sådant besked?
Det viktigaste för mig (oss) var att vi skulle leva som vanligt , att inte försöka påminnas för mkt om det utan att ta en dag i taget - att leva här & nu. Jag tror att mamma uppskattade det väldigt mycket då vi tror att hon aldrig riktigt förstod hur sjuk hon var förrän mot slutet .
Jag grät & grät i floder (mest i min ensamhet) kunde sitta i duschen i en timme & bara glo rakt in i kaklet & samtidigt forsade tårarna ner .. för min mamma var jag stark. 

Hon fick börja på cellgifter ganska omgående & även under 6-7 veckors tid (har jag för mig) åkte hon ner på strålning i Lund. Vilken krigare hon var alltså! 
Hon mådde faktiskt oförskämt bra (finns ju massor med biverkningar av cellgifter & strålning) - hon var dock mest trött .
Men inte en enda gång klagade hon !!!! Super-woman! 
När hon gjort sin sista strålbehandling var det dags för ny röntgen av lungorna & då såg de att tumören hade minskat till minimal storlek . Enligt hennes läkare var det ett gott tecken & även han var chockad över hur bra mamma hade svarat på alla behandlingar . Vill påpeka att den läkaren mamma hade & sjuksyster , samt hon som gav henne cellgifter , vilka fantastiska människor ! De ska ha all cred i världen för sitt arbete . Mamma var så himla glad för dem...: de sa hon ofta !

Sen kom en annan lycka här i livet, Alicia föddes & jag tror verkligen att mamma kämpade så för att hon ville ju självklart träffa Alicia & finnas där för hennes andra barnbarn & för mig , min syster , mormor & allihopa . Hon var så stolt att få bli mormor för 5e gången! Hennes sätt att hålla Alicia på- det var liksom så mycket kärlek & lycka att jag önskade att man kunde fånga känslor på bild (de kan man givetvis-'men ni förstår säkert vad jag menar) .

Livet blev plötsligt mycket enklare att leva när Alicia tittade ut. Jag började känna att jag kunde äntligen njuta av att vi faktiskt skapat något sådant underbart & nu var det fokus på livet - inte döden.

Självklart hade jag fortf vid de här laget väldigt många känslosamma dagar då jag tänkte mycket på mammas sjukdom- men jag hade ändå vänt det till något positivt eftersom hon var ju "frisk" nu & mådde bra . Därav var vårt största fokus att fortfarande ta en dag i taget & njuta av all lycka. 

Vintern kom & vi hade den finaste julen hos min syster . Det var så mycket kärlek & lycka . 

Mamma passade Alicia vid något tillfälle & de gick hur bra som helst. Tills detta året började ... eller åtminstone februari månad var en väldigt mörk månad! Mamma började få ont i lungspetsarna & orkade inte ens stå framme i kyrkan när Alicia döptes vilket skar i mitt hjärta!!!! Men jag förstod ju givetvis hennes situation.
Då visste vi dock inte mkt mer än att hon började få mer & mer ont & nya röntgenbilder togs där de konstaterade att tumören börjat växa igen.... 

Allt blev svart - fick världens Flashback av året innan när vi fick reda på det... hela kroppen ville bara lägga av ... de kändes verkligen som att golvet under en försvann , som 100000 knivhugg i hjärtat ... det fanns bara inte . Möte med läkaren & där han berättade att mer strålning kunde hon inte
Få då hon fick maxdos året innan . Men att hon kunde välja själv om hon ville börja på cellgifter igen. Vilket hon ville. Läkaren var också noga med att berätta att andra gången svarar man väldigt sällan lika bra på behandlingen & hon skulle räkna med en del biverkningar . Men hon valde att göra det... och det blev just massa biverkningar , trötthet, illamående , magrade , tappade massa hår (vilket hon sedan tog beslutet att raka av allt & använda peruk - så jävla modigt !!!!!!!)
Och smärtan blev värre& värre så hon blev fullproppad med morfin... 

I detta läget förstod jag ... jag förstod på något sätt att det inte e möjligt att hon kan vända & bli frisk från detta... i april var sista gången hon var här , hon orkade sig hit en timme & jag var så lycklig & stolt.

Jag pratade också med hennes läkare i april el maj månad & då ville jag han skulle vara ärlig om mammas chanser . Han sa som det var: 1. Att hon har sådan smärta är aldrig ett bra tecken , 2. Att tumören kom tillbaka så snabbt är heller inget bra tecken , 3. Hon svarade inte
Alls på cellgifterna typ denna gång.
Jag frågade om han kunde säga hur lång tid hon hade kvar att leva. Och han sa att jag kan inte veta men med hennes odds 6 månader till 1 år... men han trodde förr max 6 månader ..

Jag minns att när vi lade på luren så kändes de som att jag skulle svimma , tårarna bara sprutade & jag ringde min syster för jag kände att jag var tvungen att berätta.. 
hon blev lika ledsen men vi blev också lättade att veta ungefär vad vi har för tid...

Mamma började nu få väldigt svårt med andningen till & från & hennes röst blev påverkad ( väldigt hes ) man hörde hur ansträngande det var för henne att prata bara .. hon åkte även in akut ett par gången till sjukhuset pga just andningssvårigheter .

Nu var jag inne i min bubbla där jag grät mer eller mindre dagligen , jag sov sämre , jag blev en sämre person då jag kände att jag orkade inte lägga fokus på snnat än mamma. Så jag hörde av mig väldigt sällan till folk osv...

Det värsta var när vi inte fick tag i mamma en dag ..
Hon hade uppträtt lite förvirrat dagen innan & telefonen hade hon slutat att förstå sig på.
Hon blandade ihop samtal & sms ... 
och vi ringde henne flera ggr & till slut lämnade jag Alicia & tog bilen i ilfart till mammas lägenhet. Jag hade sådant ångest , kallsvettningar, hjärtklappning & tårarna började rinna ... jag visste verkligen inte vad jag skulle finna i lägenheten då vi inte fått tag på henne på flera timmar... jag tänkte direkt att hon låg avsvimmad eller något.

Jag öppnar dörren försiktigt & där sitter mamma naken på toalettstolen & skakar ....
Jag springer fram till henne & frågar hur hon mår : hon säger jag har ont .
Då brast det totalt för mig & de var första gången jag grät ordentligt framför mamma. Hon klappade mig på kinden & sa att allt kommer att bli bra. 
De var första gången jag såg mamma utan kläder sedan hon börjat magra så samt utan peruk så de var ett sådant sjukt vaknande av hur sjuk hon är .. hon åkte upp till sjukhuset för en koll. Tror det var näst sista gången hon var där...

Den dagen var så omtumlande . Vi åkte dit på kvällen el dagen efter till sjukhuset & hälsade
På henne.
Hon kändes genast mkt piggare. 

Men efter där blev saker & ting bara värre & värre. Hon blev mer sängliggandes , hon slutade nästan att äta , hon fick inhalera i en maskin flera ggr om dagen, hon var så fullproppad med mprfin ,
Hon blev så himla förvirrad , fick hallucinationer ...

Detta tog så äckligt hårt på mig att se min mamma tyna bort framför mina ögon dag för dag.... jag grät okontrollerat flera ggr i veckan & bad nog till Gud att mamma skulle bli bra flera ggr om dagen. 
Hon hade hemhjälp , men nu i efterhand kan jag inte förstå att hon inte fick mer hjälp än vad hon fick... 

Vi hade möte med en läkare en dag , samt med kuratorn nästa dag, Alicia var med
& mamma "busade" lite med henne & var väldigt pigg .
Vilket var oerhört skönt då man i flera veckor sett henne så trött & svag.

Dagen efter , den 6e juli får jag det värsta
Samtalet i mitt liv - hej Tanja, detta var Ann-Sofie från attendo, jag måste tyvärr meddela att din mamma har somnat in....

NEJ NEJ NEJ NEJ NEEEEEEEEEEEJ SKREK JAG RAKT UT !!!!!!!!! De kan inte vara sent ... nej de får inte vara sant ... jag föll ihop på golvet i köket ... 
hon säger sedan med en lugn & trygg röst: hon var ju väldigt sjuk Tanja & led väldigt mkt av smärtan ... 
JAG VET !!!!!!! Men jag trodde inte slutet var så nära .... hon säger att vi får komma när vi vill& att de stannar där så länge de behövs.
Springer in till Stoffe i sovrummet & bryter ihop ännu mer & berättar - vi ligger där ngn minut & gråter tillsammans hysteriskt.

Jag ringer min pappa & berättar vad som
Hänt ... han tar Alicia . Jag ringer mormor.. jag är i total panik. Min syster svarar inte ... 
allt var bara kaos. 

I bilen på väg till mammas lägenhet kändes de som panikångest, jag hade sådant tryck mot bröstet, hyperventilerade , mådde illa... kunde verkligen inte tänka klart. Vi hämtade upp mormor & gick med tunga steg mot mammas
Lägenhet.
Jag hade aldrig sett en död person - så hur skulle jag reagera???

Vi kommer in, i hallen hade mamma
En spegel så man såg in i vardagsrummet.. jag såg henne direkt ! Ann - Sofie mötte oss & gav oss en kram. Jag bara grät & grät & gick fram till mamma... där låg hon lika vacker som alltid & så fridfull.... 
min syster ringde i samma veva & de var såå svårt att berätta !!!!!! Hon blev ju totalt chockad & ledsen . De kom också egter ett tag till lägenheten. Där satt vi som familj & grät, kollade på mamma ... vi satt ett par timmar. Sedan skulle vi ringa ngn riktigt läkare som
Skulle dödförklara henne innan dem från fonus skulle hämta henne. 
Ring när ni är redo.... när fan är man redo???? Jag ville aldrig gå där ifrån...

Därefter har livet aldrig blivit sig likt. 4 månader har det gått på måndag .. jag börjar mer & mer inse att vi aldrig mer kommer att ses men jag är fortf lika ledsen & gråter nästan dagligen...

Det går verkligen inte att beskriva för någon.... man tror man är förberedd för hon var så pass sjuk...' men sen hade hon en sådan pigg dag dagen innan hon dog .. så man hoppades ju in i det sista! Hoppet är verkligen det sista som sviker en.. 

Vi var väldigt nära & har alltid varit. Jag bodde ju i princip med bara mamma hela livet fram till jag var 22 år. 
Det känns extra tungt att förlora någon man står så pass nära , en person som alltid stöttat mig, som alltid lyssnat på mig , som alltid varit där- som öppnat sina armar när ingen annan gjorde det, hon var verkligen världens bästa mamma, mormor, svärmor, dotter , syster &
Vän!

Vi e många som saknar henne ! Och jag vet att vi en dag ses .... de lovar jag! Då kommer jag aldrig släppa taget om henne i himlen.

Jag älskar & saknar dig mamma!

Tack för att ni orkade läsa...
Vissa kanske förstår mig mer nu , andra
Inte.
Vet att många "stör" sig på att jag lägger ut
Mkt om min mamma-
Men hon ska minnas för den fantastiska människa hon var ❤️
Och det är MITT sätt att sörja ... (null)

Tänder ett ljus ...

Publicerad 2017-10-08 21:06:42 i Allmänt,

Åhh jag saknar min mamma så mycket... när tanken slår mig att jag verkligen aldrig kommer att träffa henne mer slits mitt hjärta itu💔 Jag vill bara kunna åka hem till henne som jag alltid gjort ... nu bor säkert någon annan i hennes gamla lägenhet , i mitt gamla hem ! Att sakna någon pga smärta gör så förbannat jävla ont in i själen ... 😢

Livet känns så skört ... ena dagen sitter vi & pratar & nästa dag har cancern vunnit över dig 💔😭
Så orättvist !!!!!! 
Jag önskade att himlen hade besökstid- då hade jag varit där varje dag ❤️

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela